Att brottas varje dag med sina begränsningar och tillkortakommanden, sin rädsla och sina gamla vanor att känna trygghet, att hålla sig inom ramen som man behärskar det är något som präglar en person som vill utmana sig själv. Om man är öppen för förändring och vill och samtidigt tror att det finns något bättre utanför sina invanda handlingsmönster som man lärt sig i sitt tidigare liv. Jag är själv fast i detta mönster och ganska bekväm med det, men vill man ha förändring måste man betrakta sig själv som ett ”verk under arbete” och utmana sig själv för att utveckla sitt inre liv till förhoppningsvis en högre nivå av medvetande. Helt upplysta blir vi icke för jag vet då ingen person som saknar skugga i ljusets sken.
Vi har alla både en ljus och en mörk sida, ingen är perfekt. Jag har inte varit i närheten av att hitta någon och det är det som gör oss mänskliga. Vi har alla våra fel och brister som behöver arbetas med. Vi har alla sår inom oss som måste läka. I dagens samhälle är det också mycket som distraherar oss vilket gör det svårt att se vad som faktiskt betyder något och vad som är viktigt. Desto mer man söker någon form av upplysning desto mer inser man hur lite man vet.
En sak kan man dock konstatera. Vi växer mest av våra störa utmaningar! Livets största motgångar och oförrätter är i själva verket tillfällen till fantastisk personlig utveckling och möjlighet till positiv långsiktig förändring av sitt liv genom insikt till att framtida vägval och inspiration/motivation är facklan som lyser upp stigen.
Jag tror mig upptäckt att lidande och motgångar i livet är starka drivkrafter för att förändra sitt liv och förmodligen ändra sin personlighet i grunden. Det finns få saker som får dig att växa och utvecklas snabbare än misslyckanden och motgångar. Inget annat ger så stora möjligheter att ta kommando över bryggan och återerövra sin ursprungliga styrka som människa. Lära sig vad gick fel, ändra sig och lämna gamla välkända farvatten. Vi må vara rädda att lämna den trygga och kända hamnen som vi är van vid. Vi må värja oss mot att resa till okända platser som vi inte vet något om, men när vi väl vågar öppnar sig ofta andra möjligheter som för oss vidare på otrampad mark. Otrampad mark kan ses som en form av utveckling, den kan vara både bra eller dålig, men vi måste ibland gå vidare. Hitta nya vägar. Smärtan kommer med tiden att ge sig och istället troligen göra oss rikare , starkare och en klokare person kommer träda fram.
-Varför kan båten inte ligga kvar i hamn då? Kanske någon frågar sig. Visst kan den det. En båt som ligger tryggt förtöjt kan aldrig slita sig loss, men det var inte därför den byggdes. Det var inte meningen med båten från början.
Detsamma gäller även oss människor. Människan kan försöka undvika att bli skadad om hon inte vågar sig ut på okända trakter.
En liknelse som vi nog alla känner igen oss i var när vi skulle börja skolan. När vi skulle gå in i ett klassrum fullt av okända människor. Vi känner rädslan för det okända. Vi ville inte släppa mammas hand, vi ville inte gå utan att känna någon i klassen. Men på den okända platsen där finns möjligheter och i det klassrummet och tillsammans med dina framtida kompisar kommer du lära sig mycket som jag inte tror någon av oss egentligen vill vara utan? Nya kompisar, nya upplevelser.
Samma känsla kan en fängelsekund känna inför frigivning då fängelset varit dennes liv den sista tiden. Rädd för vad som väntar, vad som kommer ske, lämna det invanda livet och kasta sig ut i det okända. Ändå vet vi ju att det är utanför fängelset som möjligheterna finns.
Den stora massan saknar modet att våga sig ut i främmande land och är rädda för att lämna sin invanda ruta. De vill tillhöra normen och vågar inte utmärka sig. De går i ungefär samma kläder som andra, tänker som alla andra och beter sig som alla andra, även då det ibland känns fel. Det är inget fel i sig, men man ska då inte vänta sig någon större förändring i sitt liv. Man är nöjd som det är.
